November 13, 2012
I really do need this don’t I?

I really do need this don’t I?

(Source: )

November 5, 2012
This

I want
Your legs draped over my shoulders,
Your voice, breath-filled and coy:
Your hands pulling me in closer,
Your body writhing with joy,

My face
buried deep between
Your thighs,
holding me in place;
My nose
filled with your sweet scent,
My tongue
dancing with your taste.

November 5, 2012
S

I linjen där dina ben möts,
där ditt hjärta lämnas utan skydd, finns en punkt där mina fingrar vandrar, en plats där ditt hjärtas värme är min, den punkten, den platsen, är min.

November 5, 2012
.

So I made myself miserable, I made life for everyone around me miserable, and you ask if I’ve been suffering? I’ve caused more suffering than I’ve endured.

The moment you were gone, I realized I needed to bathe in their suffering, every kiss you’ve given became another harsh word thrown away with a snarl. Every word whispered lovingly, another shattered bone. And I endured, I danced, and my seeds were rotten weeds spreading through their souls, infecting their thoughts, their minds.

Now you return, when I’ve turned into this smiling, snarling monster.

You’ll be my muse, and I’ll be your shadow in the night, your love in the forgotten mist.

Fall into my eyes, fall into my lies, but don’t you forget, the more you turn away, the more I want you to stay.

October 31, 2012
S

As I let my fingers trace the outline of your skin, lips gracing collarbones, dreams colliding in a moment of serene clarity, I know that with you by my side, there’s still stories to be told by these old broken bones of mine. Our story, the one our hearts yet need to fathom, when your breath is all I need to breathe, your eyes, all I need to see. Breathe me.

October 24, 2012
Hennes tankar var bortom mitt förstånd, om jag bara fått en önskan hade jag sett in i hennes sinne igen.
Hennes enda önskan, hennes enda begär, sken i ögonen som så många gånger fått mig att inse hur förlorad jag var, hur allt som varit jag slitits ur mig ögonblicket hennes ögon mött mina. “Jag kan inte ge dig min själ.” 
Höstvinden slet i min redan sargade rock, hennes läppar bröt ljuset, daggen hade redan lämnat sitt märke och solen bröt sitt ljus mot det blodröda. Jag kunde höra hennes puls, hennes hjärta som slog bara för mig, men i stillheten visste jag, med min själs död, skulle också mysteriet dö.

“Jag har givit mig till dig fullständigt.” Hennes ord bröt ner mitt mörka sinne, som en pelare av ljus i natten, slet i mitt hjärta, som en ensam båtmans hjärtekrossande sökande efter en lykta i natten, en hamn mot stormen.

“Jag måste bevara någonting, något måste lämnas åt de som kommer efter oss.” Hennes läppar slet bort varje ord, varje tanke, en viskning i mitt sinne, utan ord, utan tankar, “Säg att du är min, tills den här jorden är stoft, tills haven sinar, tills den sista av oss inte längre andas.”

Själens högtravande lögn, lövens döende spel omkring oss. “Vad som kommer efter betyder inte längre någonting, din plikt är över. Nu, bara du och jag.” Hennes fingrar spelade över mitt bälte, löste upp låsen jag trodde aldrig skulle falla och min klinga föll till marken. 

Jag stod i ett rött hav under en röd himmel, jag stod med den varelse vars andedräkt blivit mitt syre, tillslut visste jag, det förflutna, bara stoft.

“Min själ är din.” fyra ord från mina spruckna läppar. Daggen från hennes mötte isen från mina, vår tystnad blev oåterkallelig medan vinden slet våra tankar ifrån oss, medan vi återigen blev ett.

Det förflutna var ingenting, framtiden oskriven, nuet var hennes, och jag var tillslut fri.

Klingan sken mot himlen, gläntans strålande ljus stulet av mitt gamla syfte.

Hennes hand ledde mig bortåt, hennes leende trollband mig.
Och jag kände för första gången gryningens värme.

Hennes tankar var bortom mitt förstånd, om jag bara fått en önskan hade jag sett in i hennes sinne igen.
Hennes enda önskan, hennes enda begär, sken i ögonen som så många gånger fått mig att inse hur förlorad jag var, hur allt som varit jag slitits ur mig ögonblicket hennes ögon mött mina. “Jag kan inte ge dig min själ.”
Höstvinden slet i min redan sargade rock, hennes läppar bröt ljuset, daggen hade redan lämnat sitt märke och solen bröt sitt ljus mot det blodröda. Jag kunde höra hennes puls, hennes hjärta som slog bara för mig, men i stillheten visste jag, med min själs död, skulle också mysteriet dö.

“Jag har givit mig till dig fullständigt.” Hennes ord bröt ner mitt mörka sinne, som en pelare av ljus i natten, slet i mitt hjärta, som en ensam båtmans hjärtekrossande sökande efter en lykta i natten, en hamn mot stormen.

“Jag måste bevara någonting, något måste lämnas åt de som kommer efter oss.” Hennes läppar slet bort varje ord, varje tanke, en viskning i mitt sinne, utan ord, utan tankar, “Säg att du är min, tills den här jorden är stoft, tills haven sinar, tills den sista av oss inte längre andas.”

Själens högtravande lögn, lövens döende spel omkring oss. “Vad som kommer efter betyder inte längre någonting, din plikt är över. Nu, bara du och jag.” Hennes fingrar spelade över mitt bälte, löste upp låsen jag trodde aldrig skulle falla och min klinga föll till marken.

Jag stod i ett rött hav under en röd himmel, jag stod med den varelse vars andedräkt blivit mitt syre, tillslut visste jag, det förflutna, bara stoft.

“Min själ är din.” fyra ord från mina spruckna läppar. Daggen från hennes mötte isen från mina, vår tystnad blev oåterkallelig medan vinden slet våra tankar ifrån oss, medan vi återigen blev ett.

Det förflutna var ingenting, framtiden oskriven, nuet var hennes, och jag var tillslut fri.

Klingan sken mot himlen, gläntans strålande ljus stulet av mitt gamla syfte.

Hennes hand ledde mig bortåt, hennes leende trollband mig.
Och jag kände för första gången gryningens värme.

October 9, 2012
"Prove me wrong, I want you, Prove me wrong." Ett skratt drivet av delerium, hans hånflin sträcker sig upp mot himlen medan elden vandrar kring hans alltmer suddiga karaktär, skrattet får hans svarta vingar att vibrera innan fallet, innan lågorna reser sig i sin bittra omfamning, innan skrattet kvävs när syret sugs ur lungorna som bara ögonblick tidigare skrek ut sin glädje över kaoset, över himlens fall.
-
“I’m here for you” she said “and we can stay for a while, my boyfriend’s gone, we can just pretend.”
-

There ain’t no rest for the wicked.

"Prove me wrong, I want you, Prove me wrong." Ett skratt drivet av delerium, hans hånflin sträcker sig upp mot himlen medan elden vandrar kring hans alltmer suddiga karaktär, skrattet får hans svarta vingar att vibrera innan fallet, innan lågorna reser sig i sin bittra omfamning, innan skrattet kvävs när syret sugs ur lungorna som bara ögonblick tidigare skrek ut sin glädje över kaoset, över himlens fall.
-
“I’m here for you” she said “and we can stay for a while, my boyfriend’s gone, we can just pretend.”
-

There ain’t no rest for the wicked.

October 8, 2012
Krig, ändras aldrig. Det mest naturliga för människan, konstruktion, destruktion. Det ena kan inte komma utan det andra. Vi väljer våra krig annorlunda idag. En krossad man, bara med ord förintad, blodiga händer när våldet sliter i oss, när det enda som talar är förintelsen, när du utplånar. Och älskar. 
-
Hennes ord vilade i mig, sen det ögonblick stålet rört mig var jag hennes, hennes järn, hennes dröm.
Det sammanbitna leendet spelade över mina läppar medan min dans spred kaos över fältet, ingen skönhet, inget konststycke, bara man efter man som föll på hennes order, när mina blad slog igenom pansar, igenom drömmar, bara för att slita med sig framtiden ur köttet vid nästa steg, nästa rörelse med klingorna. Hennes ord det enda som ekade i mitt huvud. 
“Återvänd till mig, segerrikt.”
Fältets chock, doften av ångest, av min rening. Jag trodde en hjälte var något vackert innan hon väckte mig, innan hon bad mig att bli hennes. Innan blodet, njutningen och omfamnandet av dödens mask. Tusen kroppar kan rena en själ, hennes silkestrådar är föralltid bundna kring mig, starkare än pansar, mer eviga än diamant. 
-
Jag återvände. En bruten fana i min hand. En skugglik dimma kring mig, de själar, de framtider min hand låtit släcka. Taktfasta kliv, ett ljus som skingrar mörkret. Hennes, alltid hennes. Stålets slag mot stenen när jag faller ner på knä, när min hjässa får vila ett ögonblick mot tyget som bär hennes doft, som döljer henne för alla förutom mig. Väntan, bara väntan. Den formella röst jag inser tillhör mig själv. “Allt du önskat har jag gjort, din hjälte återvänder segerrikt.” Dimman lyfts, mäns ord förlorar all mening nära henne, när hennes silkestrådar sliter mitt hjärta närmare hennes.

“Lämna oss.”

Stålet lämnar stenen, hon når mig bara upp till axeln. Ingen mening, inget ord. En hand mot min kind. 
Mina läppar mot hennes handflata. Hennes klänning i min hand, närmare, närmare, våra läppar möts. 

Det existerar ingen starkare kraft.
Hjälten återvänder, men inte längre ensam.

-

“There is a war between us, I wanna give you something, there is a force that binds us.”

Krig, ändras aldrig. Det mest naturliga för människan, konstruktion, destruktion. Det ena kan inte komma utan det andra. Vi väljer våra krig annorlunda idag. En krossad man, bara med ord förintad, blodiga händer när våldet sliter i oss, när det enda som talar är förintelsen, när du utplånar. Och älskar.
-
Hennes ord vilade i mig, sen det ögonblick stålet rört mig var jag hennes, hennes järn, hennes dröm.
Det sammanbitna leendet spelade över mina läppar medan min dans spred kaos över fältet, ingen skönhet, inget konststycke, bara man efter man som föll på hennes order, när mina blad slog igenom pansar, igenom drömmar, bara för att slita med sig framtiden ur köttet vid nästa steg, nästa rörelse med klingorna. Hennes ord det enda som ekade i mitt huvud.
“Återvänd till mig, segerrikt.”
Fältets chock, doften av ångest, av min rening. Jag trodde en hjälte var något vackert innan hon väckte mig, innan hon bad mig att bli hennes. Innan blodet, njutningen och omfamnandet av dödens mask. Tusen kroppar kan rena en själ, hennes silkestrådar är föralltid bundna kring mig, starkare än pansar, mer eviga än diamant.
-
Jag återvände. En bruten fana i min hand. En skugglik dimma kring mig, de själar, de framtider min hand låtit släcka. Taktfasta kliv, ett ljus som skingrar mörkret. Hennes, alltid hennes. Stålets slag mot stenen när jag faller ner på knä, när min hjässa får vila ett ögonblick mot tyget som bär hennes doft, som döljer henne för alla förutom mig. Väntan, bara väntan. Den formella röst jag inser tillhör mig själv. “Allt du önskat har jag gjort, din hjälte återvänder segerrikt.” Dimman lyfts, mäns ord förlorar all mening nära henne, när hennes silkestrådar sliter mitt hjärta närmare hennes.

“Lämna oss.”

Stålet lämnar stenen, hon når mig bara upp till axeln. Ingen mening, inget ord. En hand mot min kind.
Mina läppar mot hennes handflata. Hennes klänning i min hand, närmare, närmare, våra läppar möts.

Det existerar ingen starkare kraft.
Hjälten återvänder, men inte längre ensam.

-

“There is a war between us, I wanna give you something, there is a force that binds us.”

October 8, 2012
From the Dawn of Time.

The steady burst of snow is burning my hands, in the middle of the summer. We walked as dreamers once, burning, enjoying their fleeting lives passing us by in millions, as children with a new toy everyday, just a single drop, a single touch of empathy and you drifted away. 

I know that I’m wrong, about everything I’ve said. But here it goes again.

You wanted more than you thought I would ever give,but you were badly mistaken. I told you lies, and said what you wanted to hear, just as you wished. My Dear.

October 8, 2012

I want it to mean nothing.
I want it to feel like nothing else in the world mattered more.

"Charcoal grey" för mig är det bara svart. Åren har gått sedan mina fötter sist fann sig vandra ner längs mitt hems landsväg. Kopparen har hunnit oxidera över kyrkans en gång briljanta takstolar, precis som rynkorna runt mina ögon inte fanns där när jag lämnade socken.

Skorna är inte dem jag en gång bar, inte heller kostymen, då var färgen bara svart, men världen är annorlunda nu, våra känslor är inte längre en liten otroligt djup sjö, nu är tiden då varje känsla, varje färg, blivit beskriven, mätt och analyserad. Svart är inte längre svart, svart är en av tusen nyanser som i mitt sinne alltid kommer att vara svart.

När vårt språk inte längre är det djupa utan snarare det vidsträckta, försvinner då ordens mening?

Mina slitna skor möter gruset utanför gården där jag en gång växte upp. Då hördes barnaskratt på gårdarna, nu bara den borthglömda plogens önskan om att världen återigen skall bli levande. Världen känns åldrad, mitt gamla hem, där hjärtat en gång bodde, är bara ett minne. En skugga av en vackrare tid.

Jag brukade tro att sju ord fick en kvinna att älska dig, jag började vandra för att finna vart och ett. Men i en värld där svart inte längre är svart, där en viskad kärleksförklaring inte längre innehåller alla dom känslor som behövs för att väcka hjärtats inferno.

Finns då längre dom sju ord som binder ett hjärta? Finns då längre det jag sökte?

Eller förtvinade skönheten i det outtalade då våra ordböcker blev tyngre?

"I need you to breathe for me."

October 7, 2012
24 Years later.

"But you’re not here, you’re nowhere near at all." Om ditt krig är mitt, om rösten som sliter i mitt sinne är nära, är du då också här igen? Eller är det bara ett förödande minne? Dina skrik, dina läppar, hur du borde lämnat ditt märke på min hals. En blandning av vrede och eufori, när jag möter ögon som påminner om dina, när en enkel rörelse säger minnet att du en gång gjorde samma mönster framför mig. Den här platsen var vår, den här lyckan, den själaförintande friheten, men, vi gjorde världen till vår. Två hjärtan som inte tilläts åldras, sålänge vi var nära, sålänge det bara fanns vi. Klockan på väggen stannade för så längesedan, gardinerna vittrade bort medan jag blev kvar, lämnad utan giftet som kan föra dig åter till mig, utan ett krig jag skulle kunna förlora om jag så önskade, eller en seger som lämnar en smak av sötma. Jag fann dungen där du band mig, jag fann klingan du fick mig att överge, den klinga som skulle kunna föra mig tillbaka, föra mig dit där vi en gång började.

Löftet sliter i mitt hjärta också nu, tills haven sinar, tills ingenting förutom stoft återstår av jorden. Jag är bunden till den här platsen, utan åldrande, utan någonting mer än drömmarna. Jag kommer, älskade, men först måste världen brinna.

Jag ställer inte frågan, svaret är redan givet, redan oåterkalleligt, Ja, ja, ja, ja.

"Är det rätt att utplåna en värld för en kvinna?"

October 7, 2012
"I loved her. It was mine, that love. I owned it. Even she didn’t have the right to take it away. I can love whoever I want."
“But she thought you were pathetic.” 
“That was her business, not mine. You are what you love, not what loves you. That’s what I decided a long time ago.”

.

"I loved her. It was mine, that love. I owned it. Even she didn’t have the right to take it away. I can love whoever I want."
“But she thought you were pathetic.”
“That was her business, not mine. You are what you love, not what loves you. That’s what I decided a long time ago.”

.

October 7, 2012
"You have given me the only true treasure of life; You have given me dominance over you."


Stjärnorna spelade över hennes rygg där nyss mina fingrar vilat, inga ord, bara tankar. Cigarettrökens dimma slog emot parfymen som fick mig att glömma det kommande slutet, för även en början har ett slut. Min andning anpassad efter hennes andetag, tystnad för att inte störa det vackra, för att inte bryta det mitt drömmande ungdomshjärta skulle kallat perfektion.

En kyss, en längtan efter något utan slut.

och glöden fallnade medan mitt tungsinne drevs bort av ett starkare hjärtas puls.

"You have given me the only true treasure of life; You have given me dominance over you."


Stjärnorna spelade över hennes rygg där nyss mina fingrar vilat, inga ord, bara tankar. Cigarettrökens dimma slog emot parfymen som fick mig att glömma det kommande slutet, för även en början har ett slut. Min andning anpassad efter hennes andetag, tystnad för att inte störa det vackra, för att inte bryta det mitt drömmande ungdomshjärta skulle kallat perfektion.

En kyss, en längtan efter något utan slut.

och glöden fallnade medan mitt tungsinne drevs bort av ett starkare hjärtas puls.

Liked posts on Tumblr: More liked posts »